Viktiga låtar; låtar som gjort avtryck och som spelats i samband med speciellt roliga minnen med speciella gäster på den STORA festen.
- låtar som man drack till för första gången och från första gången man var på krogen. Och låtar från tiden innan studenten, och tiden strax där efter. Och sånger från universitetet men också nya, nya sånger som gett nya vänner. Och nya vänner, det är nästan lika fint som gamla det.
Nygift ska jag bli, och jag ska fira bröllopsdagar i massor och bröllopsdagar av silver och guld.
Allt handlar om bröllop; bröllop, bröllop, bröllop!
Att kliva upp på morgonen, promenera ner till frukosten och sedan ut i solen. Promenera ner längst strandpromenaden till stadskärnan och hamnen, ta en glass eller två. Slänga sig i havet, sola lite och promenera vidare. Restaurang på kvällen, fisk skaldjur och grillspett. Barer och uteserveringar fram till småtimmarna, goda drinkar och nya maken till sällskap.
Och så om igen!
Med reservation för förändringar de dagarna när vi känner för en utflykt; kanske med cykel, kanske med båt.
Nu längar jag som tusan; till möhippa, vigsel, fest och resa!.
Och till resten av livet, som ju redan har börjat.
Landskrona idrottsgala blev Landskronagalan och i fredags var det dags. Vi hade lurat till oss biljetter och i trevlig sällskap slog vi oss ner i den till-lyxade idrottshallen. Skillnaden på en Idrottsgala och en Landskronagala är, för er som undrar, att också näringslivet är representerat i den senare; nu skulle också näringslivet vinna priser. De enda som egentligen var glada att ha näringslivet där var näringslivet själv och unga idrottsprofiler som kanske i år hade chansen att stå på scen och tacka sina nära och kära blev åsidosatta så att DSV kunde vinna pris.
För min del skiter jag fullkomligt om DSV får pris eller inte (och ja, jag skiter faktiskt i Skumpa och Spalje med), men nu är det företagande som ska stå i centrum, företagande som är viktigt för Landskrona och företagadet måste ha ytterligare en arena. Jag tycker att det är tråkigt detta så uppenbart sker på bekostnad av kämpande ungdomar eller seniorer som har gett största delen av sitt liv för att främja indrotten och föreningslivet i Landskrona.
Men företagandet är viktigast för Landskrona. Det tycker i alla fall företagarna.
För företagarna blev vi ombedda att applådera och hurra, för de unga kämparna och de gamla eldsjälarna apploderade vi och hurrade vi utan att de behövde be om det. De är de viktiga vinnarna, det tycker i alla fall jag.
När man är två, och båda två jobbar obekväma arbetstider är det inte särskilt obekvämt trots allt. Man kan ofta äta frukost länge tillsammmans på morgnarna och de morgnar man inte kan det så kan man unna sig en riktigt lång sovmorgon. Det gör då inget att man, när man är ensam hemma snozar i timmar och käkar frukost samtidigt som man tittar på avsnitt after avsnitt av Downton Abbey eller Game of Thrones.
Men när blivande maken helt plötsligt blir stenhuggare och måndag-till-fredag-arbetare så är varje morgon en sovmorgons-morgon; då kan man inte göra som man brukar för då kommer man aldrig på fått gjort. Man kommer aldrig komma till gymmet och man kommer aldrig komma ut i det fina vädret. Man kommer aldrig få städat och aldrig få lagat mat.
Man får helt enkelt ta sig i kragen, ställa klockan på 09.00 och fatiskt gå upp. Detta är "mans" plan. Och för er som inte förstod det...
Hur tänkte jag egentligen här? Jag börjar min nya anställning (som för övrigt är relativt krävande mot tidigare arbeten jag haft) men att samtidigt ge mig in i juridikens träskt. JAG FICK FÖR MIG ATT LÄSA SOCIALRÄTT NU SÅHÄR NÄR JAG INTE ALLS HAR TID TILL DET, tröghuvud? För övrigt har jag konstaterat att det inte alls är så, som jag trodde i början, att alla på den här kursen är lite smått svagbegåvade. I slutändan tycks det vara jag som är det; hur skiljer man på alla lagar, rätsfall, praxis och strunt.
Det hela blir säkert glasklart alldeles snart. När jag har läst lite mer i böckerna, tittat på lite föräläsningar. Och inte bara försöker göra uppgifterna genom fri analys och eget tänkande... alltså den metoden som var högst användbar på mina tidigare fem år på universitetet.
Livet är bra märkligt ibland. Vissa perioder känns det som att allt rullar på; tryggt men tråkigt. Att alla dagar ser likadana ut och tycks förutbestämda och rutinmässiga. Det känns då som att inget kommer att förändras och att livet kommer att vara enformigt för evigt.
... men så en dag träffar man en Jonas. Och sen tar man examen. Och sen går man och förlovar sig. Och skaffar nytt jobb för den delen. Och plötsligt har livet gjort värsta U-svängen, alltså på ett positivt sätt. Livet känns fortfarande ganska förutbestämt, men så himla mycket roligare. Man inser att livet ibland bjuder på överaskningar och att det för eller senare faktiskt också är ens egen tur.
Nu var det visst min tur. Och nu har ett år gått, ett år av kärlek, mys och massa spännande äventyr!
Angående kontrollbehov; jag försöker träna bort dom. För dom som inte vet så försvann en del saker från mig en lördagskväll för inte allt för längesedan. Det var tydligen någon som tyckte att jag skulle klara mig utan både kort, telefon, kalender och mina nya leggins. Kanske hade dom hört mig säga veckan innan, då jag för andra gången på bara några dagar faktiskt glömde min mobil hemma, att jag kanske ändå borde träna på att vara utan den. Det har jag gjort nu...
Sakta men säkert börjar allt ordna upp sig, men saker som man aldrig reflekterar över att man behöver är jobbiga att få tag i igen. Jag hade mer än gärna tackat ja till Jonas briljanta idé om att förövarna själva ska behöva ordna upp allt dom ställt till med (om man nu får tag i dom); ringa och spärra kort och telefoner, sitta i telefonköer timme ut och timme in, och ALL kontakt med försäkringsbolagen borde de tvingas sköta. Under noggrann uppsikt förstås!
Så nu beger jag mig ner i stan för en fika med mor min, och passar då på att fixa det sista som jag faktiskt kan fixa själv. Sen är det väl bara att vänta; och jag antar att jag kommer att få vänta, och vänta, och vänta, och vänta...
... och jag som precis hade börjat skriva blogg igen. Det var sådär i samband med valet och jag tyckte att det var kul att dela med mig och provocera. Men helt plötsligt var det så mycket trevligare att prata än att skriva och sällskap gör att man nog inte känner samma dragning till datorn och allt vad man på internet kan hitta på.
Hela förra året skrev jag dagbok, gick och köpte mig en kalender med en sida för varje dag och fyllde de där sidorna dagligen. Men det var ganska jobbigt när man missade nån dag, organisationsfreak som jag är kan jag ju inte bara låta en sida stå tom? Så nu när årskiftet närmade sig bestämde jag mig för att inte köpa en ny. Men hu och hej, detta blev ju tråkigt. Så nu återtar jag mitt bloggande, om än lite mindre "privat" än min dagbok, och roar mig på detta sätt istället.
Kanske är detta bara ett tillfälligt behov. Jag känner mig trots allt lite avskärmad från världen nu när jag både är lite smått rastlös... och totalt telefonlös! Så jag ger mig ner på stan och gör lite ärenden. Är det något finns jag inte på mobilen. Sorgligt nog...
Men jag ska inte bli bitter, jag ska snart sluta vara irriterad, och så fort alla kort, sim-kort och telefoner är beställda, betalda och fixade ska jag bli på riktigt gott humör.
Blev rejält rädd av en diskussion på facebook igår dessutom. Förstår mig inte på de som klagar mer på att människor hetsar mot att SD tog sig in i riksdagen, än att de faktiskt tog sig in. Detta är som mest skrämmande då de som klagar på att folk är upprörda inte är sverigedemokrater själva utan helt vanliga människor; att någon påstår att det bara är att "låta folk göra vad de vill" och att vi nu bara borde "gilla läget" är för mig ofattbart och jag blir direkt rädd! MAn kan inte bara låta folk göra vad de vill, tänk när de faktiskt vill göra sig av med invandrare genom de metoder vi tidigare sett i historien? Och varför är det bara svenskar som ska få "göra vad de vill"? Invandrarna har ju tydligen inte samma rättighet, de får ju inte ens välja att överleva, eller att leva i frihet.
... och nej, jag tänker då inte "gilla läget". Jag tänker inte sitta och rulla tummarna och hoppas på att folk bara kommer att inse efter fyra år att SD är rasister. När tjejen i fråga sedan sa att man "ju" inte kan hoppa på sina kollegor och bästa vänner för deras åsikter så bev jag ännu mer irriterad... Nej, här handlar det inte om påhopp, men om mina kollegor eller bästa vänner visar sig vara sverigedemokrater, så kommer i alla fall jag försöka förklara innebörden av deras röst för dem, och göra allt i min makt för att visa dem att de har fel i sitt resonemang.
Varför skulle det vara okej att stänga ute invandrare, men inte att stänga ute sverigedemokrater?
Sitter här som vanligt i min soffa; 7th heaven, Ellen Degeneres, top model och så småning om okså Greys Anatomy! Det är inte konstigt att man inte får nåt gjort när tv:n står på, skitprogram kan helt enkelt va jäkligt underhållande ibland.
Men nu stänger jag tv:n, jag ska allt ge mig ut på en power-walk innan det är dags att dra till jobbet!
Önskar att jag hade en massa saker inplanerade när jag väl är ledig, är såå kul att ha saker att se fram emot. Så jag uppmanar alla att komma på idéer!! Sen känner jag för att flytta till en tvåa, en riktig tvåa! Det är inte det at jag inte trivs i min lilla lägenhet, men hade varit kul med nåt nytt! Men vem orkar flyttstäda, bära soffor och adressändra? Nej, jag hoppas på att det kommer en ledig lägenhet i huset jag redan bor i, det hade varit praktiskt som tusan =)
Idag har vi inget val, det hade vi igår! Och grattis Sverige, vi valde fel!
Men idag är det bara att plocka upp bitarna, ta sig i kragen, ransaka sig själv och till sist gå vidare (blickande framåt). Om fyra år är det ett nytt val och jag funderar starkt på att ge mig in i politikens vimmel själv. Jag är dock tacksam för att Landskronaborna tycks ha blivit aningen förnuftigare, men tyvärr inte tillräckligt!
Nu sitter jag här hemma i Sanvången och har inget inplanerat idag. Två dagars ledigt och jag har knappt lämnat soffan. Blickar lite mot chipsen som blev över från igår och tänker att; ja, de skulle allt smaka fint! Men det är viktväktarna som gäller på lördag och chipsen gör nog mer skada än nytta ;)
Nej, jag hoppar in i duschen istället, och hoppas på att nån trevlig människa knackar på dörren så att chipsen glöms bort. Och för den delen all ilska som jag känner denna gråa dag, då alliansen behåller makten och sverigedemokrater tycks finnas överallt :(
Idag går svenskarna till vallokalerna; nja de som inte varit och förtidsröstat då förstås! Det är också en historisk dag eftersom jag nu plockar upp mitt bloggande igen. Vilken händelse som är viktigast är upp till er att välja, själv tycker jag att riksdagsvalet hamnar snäppet högre, hihi!
Det var nu längesedan jag bloggade, varför vet jag inte. Trodde att jag kanske skulle avsluta mitt liv som student i den kommande veckan, men det visar sig få vänta. En uppsats som kan bli bättre, borde bli bättre... Så jag arbetar vidare aningen på den! Men pust, jag skulle vilja lägga den bakom mig. Snart ska det dock bli skönt att kunna gå till jobbet, komma hem, och sätta sig i soffan och kolla tv (eller för den delen lägga sig i sängen för att läsa romaner) utan att behöva tänka på hur mycket teori som finns kvar att jobba med eller på hur mycket mer som måste problematiseras och konkretiseras.
Men nu är det viktigaste valets utgång; själv hoppas jag på en rödgrön regering och det är jag stolt över :D
Vet inte ifall bloggandet kommer att fortsätta, men det är ju så kul...
Såg att volleybollturneringen Agardh Open går av stapeln imorgon på min gamla gymnasieskola med samma namn! Kommer såväl ihår när vi deltog; sånggymnasiet Lars Erik Larsson var inbjudet och tävlade mot oss. Gissa vem som var med? Måns Zelmerlöv! Gissa om tjejerna blev distrahetade? Jadå...
... det bör också påpekas att detta ju var innan han var känd och att det var på den tiden då han faktiskt inte alls hette Måns, utan Måns-Petter. Those where the days, hihi!!
